2012-11-04
12:31:00
Hamilton
1992 - 2012
Svenskt Halvblod, valack, 165 cm
Herrera xx - Galicia - Imperator
Hamilton kom till mig i Augusti 2006. Sedan dess har han varit min tävlings och träningskompis fram till i Juli 2012, då jag tyvärr tvingades ta farväl av min vackra vän pga en skada. Han har en stor plats i mitt hjärta även om han inte längre är här, så därför får han ändå en egen sida här på bloggen.
Hamilton var en ganska speciell häst med mycket personlighet. En ganska vresig sådan, han föredrog att ha öronen bakåt och spela tuff, men innerst inne var han som en liten pojke. Men det visade han bara ibland. Ridmässigt fungerade vi aldrig riktigt ihop, kemin stämde helt enkelt inte. Han var ganska bortskämd och var van att få sin vilja igenom när jag köpte honom, och p.g.a olika omständigheter kunde jag sällan få till några vettiga ridpass innan vi flyttade till ett stall med ridhus. Men redan då var vi i en "ond cirkel" som vi aldrig riktigt lyckades komma ur helt. Men vissa dagar var han värd miljoner! Han hade dessutom inte den ultimata exteriören, och jag hade inte den tillräckliga kunskapen. Han var till salu flera gånger, men varje gång ångrade jag mig. Vänskap gick före framgång helt enkelt, vilket kanske inte var det bästa beslutet egentligen, men jag kunde bara inte...
Men trots allt detta var han min bästa vän, och vi tävlade upp tom LA dressyr med varierande resultat. Några placeringar lyckades vi få med oss, om än inte så många. Han var en riktig klippa att ha att göra med, han gjorde ALDRIG något dumt i ridningen, och på tävlingsplatserna låg han och sov i boxen så folk vid flera tillfällen kom springande och sa att min häst har kolik. Men så var inte riktigt fallet... :)
En annan sak med honom var att han blev knäpp när man skulle klippa honom, rycka manen (därav de hemska knopparna) och spraya pälsglans/myggmedel. Så dessa saker var alltid väldigt nervpåfrestande och tidskrävande. Men så helt plötsligt, när jag skulle klippa honom en dag sista vintern, så gick det utan minsta problem! Och en stund senare gjorde jag ett försök att rycka manen, och även det gick hur enkelt som helst! (Innan stod han alltså mer eller mindre på bakbenen om man tog fyra strån, och sen kom man inte åt honom igen...) Så helt plötsligt, över natten, var inga av dessa saker farligt längre. Det var ett mysterium som jag än idag inte förstår, men det hörde väl också till hans lite underliga personlighet, haha :)
