cecilialanthadressyr.blogg.se

Just nu käns livet verkligen inte på topp... Min träningsplanering med X-et går åt skogen. Gjorde ett försök att longera henne idag, och det började bra i en lugn trav. Underlaget var okej, blött och slaskigt visserligen, men inte alltför blött ändå, och klart bättre än stenhårt. Men, det tog inte länge innan hon blev riktigt rädd för något (hon kan titta till annars, men hon blir aldrig liksom okontrollerbar), och skenade runt på volten. Feg som jag är att något skulle hoppa upp ur skogen så gick jag tillbaka till stallet. Och hela vägen dit gick hon på två ben, tittade, frustade... Perfekt! Är det väl vettigt underlag och bra väder så får vi ändå inget gjort, då hon (och jag) alltid blir såå spänd där nere. Samma sak varje dag, bara mer eller mindre. Och då det oftast är halt p.g.a lera eller is, så blir skaderisken ett faktum. Sen är hela hon täckt av smuts och med en dålig mage är hela bakdelen täckt av skit, och det finns ingen spolspilta.

 Och såhär kommer det ju vara, sålänge jag inte har möjlighet att stå i ett stall med ridhus, vilket det bara finns ett i hela kommunen som är knökfullt och har flera som väntar... I övrigt är det absolut inget fel på stallet jag står i, litet och mysigt och trevligt folk. Det är bara just det där med träningsmöjligheterna.

 Det som är mest frustrerande, är att jag har en såå fin ponny, och jag vill verkligen ta vara på hennes sista tid. Och det värsta är att jag ju inte har någon aning hur länge den tiden varar, kommer hon hålla 3 år till eller kommer hon vara oridbar nästa sommar? Är ju omöjligt att veta när åldern tänkt ta ut sin rätt, och det gör mig så jävla frustrerad. Jag älskar verkligen att rida den hästen, och vill som sagt kunna ta vara på det som finns kvar. Och ju mindre hon får röra på sig, desto fortare kommer hon att "rosta ihop"...

 

 

 Inte nog med det, så sitter jag här ensam i en stad jag knappt hittar i, och känner inte en kotte. Det enda jag kan fördriva tiden med på dagarna är stallet, vilket ju inte ens det går!

 Och framtiden då? Inte fan kommer jag ju nån vart av att sitta här. Ska jag kunna förverkliga mina drömmar innebär det att jag antingen måste vinna massor med pengar så jag kan bygga mitt eget stall och ridhus och köpa in bra hästar att träna på och utbilda mig med, eller - mest logiskt, att bege mig iväg och jobba någonstans, skaffa kontakter, kunskap, erfarenhet... Ja, helst både och, men med en massa pengar går ju saker att göra lite...enklare?

 Visst, nu tänker alla att ja men det är ju bara dra iväg och ta tag i livet, och visst, det är väl det säkraste alternativet. Men det finns ett stort problem - det innebär att lämna allt och alla som betyder något bakom. Är det värt det? Samtidigt, är det värt att låta bli? Vill bara kunna kombinera det hela, stanna här, köpa en häst och kunna träna, gå mina utbildningar, komma tillbaka och göra något av det hela. Men samtidigt vet jag att det är jävligt svårt att komma någonstans häruppe ens då, eftersom det finns dåligt med jobbmöjligheter, mindre "hästfolk", länger avstånd till tävlingar/träningar o.s.v. Men nu känner jag mig själv såpass att jag vet att jag inte kommer komma fram till en lösning hur jag än vrider och vänder...

 

Och det här förbannade vädret gör ju inte att man känner sig gladare direkt!

 

Fan också, jag vet inte vart jag ska ta vägen! Om man bara skulle kunna gå i ide över vintern och vakna upp pigg och glad framåt våren...